Globalisering - bu eller bä?

Ja, då var det dags för ett nytt sånt här blogginlägg igen. Vad vi ska fokusera på i det här blogginlägget är då: globaliseringen i världen och vad som kan vara både positivt och negativt med detta.

Vad vi då kan se när vi jämför den historiska världen innan globaliseringen verkligen satte fart är att lokala kulturer, seder och levnadssätt har trängts undan. Vad har då ersatt de lokala traditionerna? Det beror helt på vilka länder som har mest kontakt med varandra, de utbyter inte bara varor med varandra utan även upplevelser och intryck.

Det har i tusentals år varit vanligt med handelsmän, som rest land och rike runt för att både sälja och köpa varor. Varor som köpts i ett land, kan sedan ha sålts i ett annat. De här varorna växte självklart ett intresse hos både köpare och människor i köparnas närhet. Så då började fler undra över länderna, där så här vackra saker tillverkades, är de lika vackra? Ju mer intresse runt varorna, desto mer tillverkades och en ökad handel över landsgränserna blev en följd av det.

För att kunna upprätthålla en handel igenom kontinenten Eurasien, upprättades stora nätverk av vägar för handelsmännen att resa efter. Det mest kända nätverket av vägar idag är Sidenvägen, var det fraktades varor mellan Europa och Kina, tvärs igenom de centrala delarna av Asien. Eftersom det här nätverket sträckte sig igenom så många länder var det inte konstigt att inte endast varor utbyttes utmed handels rutten, utan även olika samhällens traditioner.

Hur gick då det här utbytet till? Ja, dels började människor resa som turister i större utsträckning än tidigare och människor började även flytta allt längre och längre ifrån barndomshemmet. På så vis kunde många olika kulturer samlas på en plats, vilket gjorde att kulturen som redan fanns på platsen sakta men säkert trängdes undan. Majoriteten av de kulturer vi känner igen idag är i själva verket en blandning av många kulturer, som efter en tid blev en och samma.

Förvisso är det tråkigt när en kultur försvinner på grund av för mycket globala intryck men i dagens samhälle är det nästan oundvikligt att påverkas av andra kulturer. Det enda undantaget jag kan tänka mig är den stängda diktaturen Nordkorea. Världens länder är så sammanlänkade både ekonomiskt, politiskt och tekniskt, att om två länder hamnar i konflikt med varandra, finns det många utomstående länder som försöker medla i konflikten. En våldsam konflikt, som den i Syrien mellan regimen och IS, påverkar oss världen över. Om inte världens länder hade varit så sammanlänkade, ja då hade det inte varit möjligt för människor på flykt att söka asyl i andra länder, för länderna hade varit stängda för utomstående.

Något positivt med globaliseringen måste väl ändå vara den möjlighet vi faktiskt har nu att uppleva länder på andra sidan jorden, oavsett om det är genom en resa dit, ett program på tv eller nyheter från landet i fråga, på både nätet och i skrift. Vi påverkas, inte bara av vår närhet, utan även av det globala. Bär en känd Hollywood-skådis en Star Wars t-shirt, då kan du räkna med att du inom en snar framtid ser en likadan tröja på din granne. Så fort ny musik eller film släpps, blir det snabbt tillgängligt världen över, för det är så globaliserade vi blivit. Och globaliseringen har påverkat i princip varenda kultur på jorden, så de antingen förändrats eller trängts undan. Men det är följden av globaliseringen.

Garnets resa från spinning till färdig produkt

Eftersom jag gillar att sticka, virka, brodera och sy så känns det perfekt att skriva om något som rör det. I princip varje dag sitter jag och arbetar med ett stickningsprojekt och vad jag då har valt att skriva om är ett garnnystan.

Just det här nystanet har tillverkats i Uruguay, i ett kvinnokooperativ utspritt över landets bergområden. Det här kvinnokooperativet startades för att kvinnorna skulle ha en möjlighet till en försörjning, utöver den djurhållning och det odlande kvinnorna sedan tidigare försörjde sig på.

Ullen och bomullen i fråga spinns till garn, som sedan färgas av samma kvinnor som spunnit garnet. Kvinnorna som tillverkar garnet blandar själva alla färger, vilket gör varenda härva i varje färgning unik. Kvinnorna skriver sedan på etiketten var färgningen skett och av vem. Kvinnorna som tillverkar och färgar garnet kallas för artisaner, vilket kanske är passande med tanke på vilket konstverk de faktiskt skapar.

Det faktum att Manos del Uruguay bara har omkring 400 artisaner, vilka som har en begränsad möjlighet att tillverka och färga garner, har gett garnet en exklusivitet och ökat efterfrågan. Det har i sin tur lett till ökade priser, dock inte hos det tillverkande företaget men hos återförsäljarna i i-länder världen över. Återförsäljarna köper in garnet direkt ifrån det tillverkande företaget, garnet skickas till återförsäljaren som säljer det vidare till garnbutiker i min närhet. Och voilà, så har jag en möjlighet att antingen köpa garnet lokalt eller så kan jag beställa det från valfri nätbutik.

Självklart höjs nog priset mycket från priset hos tillverkaren till priset för mig som konsument. Men i i-länderna finns det en stabil ekonomi, var invånarna har möjlighet att spendera ungefär 150 kr nystanet, även om det behövs tio nystan till det tilltänkta projektet.

Nej, jag tror det var allt jag hade att skriva om det här nystanet för nu tänker jag sätta mig med min stickning framför en bra film. Sticka lugnt nu alla stickare där ute!

Terrakottaarmén

Terrakottaarmén är ett monument som byggts upp på order av en väldigt framgångsrik kinesisk kejsare, Qin Shi Huangdis. Han är även känd som den kejsare som byggde första delen av den berömda kinesiska muren. Qin Shi Huangdis var Qindynastins första kejsare och han var även en framgångsrik sådan. Qin var från början härskare över ett av vasallrikena, kallat Qin. Han styrde vasallriket från det att han var 13 år gammal. På grund av hans militära skicklighet fick han snabbt makt och kunde snart utnämna sig själv till den första kinesiska kejsaren i Qindynastin.

Qin Shi Huangdis beordrade konstruktionen av Terrakottaarmén för att bevisa sin egen makt, i form av över 8 000 soldater i terrakotta som skulle vakta hans framtida gravplats. 210 f.Kr. dog kejsare Qin och begravdes i mausoleet som vaktades av hans armé av terrakotta. Arkeologer som grävt ut området har hittat en tom grop bredvid de tre som redan är fyllda av terrakottasoldater, vilket pekar på att armén egentligen skulle varit större men att den aldrig hann färdigställas innan kejsarens död.

                                                                                                 Bild hämtad från Smithsonianmag.com

Terrakottaarmén föll i glömska kort efter att Qindynastin upphörde 206 f.Kr. och upptäcktes av en slump när några bönder skulle gräva en brunn på platsen där Terrakottaarmén låg. Det här hände år 1974, vilket innebär att under 2 000 år visste ingen om att Terrakottaarmén eller mausoleet existerade. Det fanns inte heller någon skriftlig dokumentation gällande varken Terrakottaarmén eller mausoleet, vilket gjorde att det blev en stor överraskning för både arkeologer och historiker.

Idag kan man som privatperson besöka det museum som byggdes upp runt mausoleet. Museet ligger utanför staden Xi’an i Kina och har efter upptäckten lagts till på Unescos världsarvslista. Några intressanta fakta om terrakottasoldaterna är bland annat att de alla har unika ansiktsdrag, inte en enda soldat ser ut som en annan. Dessutom skiljer sig soldaterna i höjd och storlek. De soldater av högre ställning är högre och större än vad soldaterna av lägre ställning är. Det finns dessutom hästar av terrakotta för de soldater av högre ställning, vilket det inte finns för soldaterna av lägre ställning.

Vad som fascinerar mig när det gäller Terrakottaarmén är dels det faktum att den glömdes bort i över 2 000 år och sedan hittades av en slump. Men jag tycker även att det är fascinerande att en kejsare kunnat beordra undersåtar att göra ett sådant stort arbete och att det faktiskt tillverkades tusentals unika soldater och hästar i terrakotta.

Hatshepsut – den kvinnliga egyptiska faraon som aldrig glömdes bort

Hatshepsut var det enda barnet mellan farao Thutmosis I och dennes förste gemål drottning Ahmose, vilket egentligen borde gett henne rätten till tronen från födseln. Men eftersom en farao traditionellt var en man blev det Thutmosis I andra hustru, drottning Munofret som gav honom fyra söner. Den äldsta ifråga, Thutmosis II, kunde inte bestiga tronen innan han hade ingått ett giftermål med sin halvsyster Hatshepsut.

Farao Thutmosis II och hans drottning Hatshepsut fick tillsammans dottern Neferure, men här hindrades även hon att ta tronen på grund av sitt kön. När Thutmosis II dog, av vad som tros vara en pest som bildade cystor, fanns det bara en manlig kronarvinge. Sonen han fått med sin andre fru Isis, Thutmosis III. Eftersom Thutmosis III bara var ett barn då hans far gick bort blev lösningen att drottning Hatshepsut skulle regera i hans ställe, till dess att han var gammal nog att överta tronen.

Dock så använde drottning Hatshepsut tillfället till sin fördel och utnämnde sig själv till farao. Eftersom hon hade större kunglig rätt till tronen än Thutmosis III tros det inte ha varit särskilt mycket protester. Farao Hatshepsut tros ha regerat från ca: 1473/1479-1458 f. Kr, vilket traditionellt var en väldigt lång tid för manliga faraoner, än mindre en kvinnlig farao.

                                                                       Bild från bbc.co.uk

Även om farao Hatshepsut var en kvinna klädde hon sig som en farao traditionellt hade gjort, med ett höftskynke, farao kronan och ett halssmycke. Hon valde helt bort de traditionella färgrika klänningarna drottningar och prinsessor brukade bära. De skulpturer och ikoner som föreställde henne visade henne som en man, det enda som skiljde henne från männen var det faktum att hon helt uppenbart hade kvinnliga bröst.

Kort efter att Hatshepsut blev avsatt avled hon. Forskare har hittat en avbruten tand som visar att Hatshepsut hade fått en tandinfektion som sedan ledde till blodförgiftning, vilket gjorde att hon dog. Efter hennes död såg hennes efterträdare Thutmosis III till att radera majoriteten av alla spår hon lämnat i historien. Hon flyttades till och med från sin grav, som för att dölja att det en gång funnits en kvinnlig farao. Vad det berodde på kan man bara spekulera i, men troligtvis var det för att inte framtida drottningar skulle tro att de kunde få samma sorts makt, även om de föddes som en kunglighet.

Hatshepsut identifierades tack vare att hennes avbrutna tand hittades i ett skrin märkt med hennes namn. Tanden i fråga passade perfekt in i munnen på en okänd kvinnlig mumie, begravd i samma krypta som sin tjänarinna. Faktum är att tjänarinnan avlägsnades från begravningskryptan innan Hatshepsut togs därifrån. Här nedan kan ni se bilden på Hatshepsuts mumifierade kropp.

Bild från dailymail.co.uk

Anledningen till att jag valde att skriva ett blogginlägg om faraon Hatshepsut är för att jag som tonåring läste den skönlitterära boken Solens Dotter av Pauline Gedge. I boken får vi följa ett möjligt händelseförlopp av Hatshepsuts liv, om än fiktivt. Helt ärligt tror jag att den här boken väckte både mitt intresse för historia och mitt nuvarande feministiska tankesätt.

Det faktum att Hatshepsut fortfarande är välkänd visar att hon gjorde såna stora avtryck i historien att det var omöjligt att helt radera hennes framsteg, de levde vidare långt efter hennes död. Att till och med hennes mumie återfunnits, trots de ansträngningar som gjorts för att gömma den, är helt otroligt. Det här är en kvinna som vägrar att glömmas bort.